När magsmärtan tar över, så måste man ta över magsmärtan.
Man måste ta itu med det som orsakar den där klumpen i magen.
Nånstan innerst inne så vet man vad det beror på, men man vill bara
inte erkänna det för sig själv. Man har bara inte ork med att ta
itu med det.
Men så bestämmer man sig ändå, för att, nej, jag kan inte tillåta
mig själv att må såhär. Jag måste börja tänka på mig själv, och se
till att jag mår bra. Jag måste göra nånting för att hitta den
rätta utvägen till att må bra igen.
Jag trodde jag skulle må bra i det här, bestämde mig för att kämpa för att det hela tiden skulle bli bättre, och för att jag trodde på det här. Men hade jag inte kämpat, hade jag kanske inte insett det jag gör idag.
När man mår dåligt för vissa saker, så tänker man på dom bra
sakerna som fanns i det, och det är det som gör att man
fortsätter... och fortsätter... och fortsätter.
Men sen orkar man inte mer, tillsist inser man att vafan, det är
bara jag som ger och ger och ger. Men jag får inget tillbaka, hur
ska jag då orka ge?
Och man är så jävla envis, så man fortsätter ändå. Men inte förrän
man gjort det, så blir man istället arg och frustrerad, och orkar
då ta tag i det. Först då, börjar man tänka på sig själv.
Man måste ta sig igenom det man bestämt sig för att ta sig igenom,
för att sen kunna gå vidare.
Och det har jag gjort, jag gav mig inte det första jag gjorde, och
jag kämpade för mig sak. Och det var jag tvungen att göra, för att
inse vad som var rätt.
Nu vet jag vad som var rätt. Och visst är det en lättnad från
magens onda. Men det gör jävligt ont, och saknaden är enorm.
men nånstans där inne, så vet jag, att det här var det rätta. Jag
vet att det var enda utvägen för att kunna gå vidare och i längden
må bra.
Och det bästa är, att vi fortfarande finns där för
varandra.
Och denna gång kan jag faktiskt se en framtid. En dag kommer solen
lysa rakt framför mig igen. Jag vet inte när, och jag vet inte med
vem.
Jag vet bara att livet är till för alla, att vi lär oss av det som
händer, och att allt har sin mening.
Och jag vet också, att om det som händer inte hänt, så hade jag
aldrig varit den jag är idag.
Men just gör det så ont, så ont. I morgon har jag ingen
aning om hur allt känns. Men jag vet, att nån gång i framtiden.. så
kommer allt, än en gång, kännas bra!
